Kommentering avstängd

Barn och olika recept

Den senaste veckan har barn och ungdomar uppmärksammats utifrån två perspektiv. De senaste dagarna har barnfattigdomsbegreppet diskuterats och ifrågasatts (läs Anna Johanssons utmärkta blogg om detta) och dessförinnan kom rapporter om den stora ökningen i både diagnoser och medicinering för barn. Tydligt var att fler barn i utsatta områden fick diagnos och medicin för tillstånd som tidigare varit obekanta för oss. Kritiska röster har också börjat ifrågasätta både mängden diagnoser och mediciner.
En del av kritiken är att det i dagens samhälle behövs någon form av bevis, en diagnos, för att få extra stöd och hjälp, hjälp som tidigare har funnits som en mer naturlig del i vårt välfärdssystem. Den kritiken bör tas på allvar och också sättas i ett sammanhang där vi börjar diskutera barn och ungdomars uppväxtvillkor i en helhet. Vad händer med ett barn som får en diagnos tidigt i sitt liv och om medicin blir vuxensamhällets enda svar? Måste vi ha bevis för att få hjälp när vi har extra mycket spring i benen eller inte klarar att lära oss att läsa eller räkna lika snabbt som alla andra? Eller när vi känner pressen i skolan eller pressen att välja rätt linje/rätt skola? Stödet från vuxensamhället måste vara större än så. Vi måste våga se om utmaningarna för barn och ungdomar är större idag än förut både socialt och ekonomiskt. Självklart har medicin sin roll och betydelse men det måste också finnas fler sätt att stötta och hjälpa när vi inte alltid mår så bra eller när vi inte riktigt hittar oss själva.

Förövrigt har inte kommit några ”recept” från Malmö och Ilmar Reepalu på hur vi ska hantera våra bolag eller framtida infrastrukturprojekt. Ilmar har beskrivit hur Malmö sålde sitt/sina bolag för att få pengar till annat. Däremot har han inte rekommenderat eller tipsat Göteborg eller Västsverige om hur vi ska göra.

/Anneli

i kategorin:Barn, Göteborg, Infrastruktur, Sjukvård, Skola, Sociala frågor Taggar: , , , , ,