Kommentering avstängd

Vem har rätt att stanna?

Radion står på i den sena kvällen. Representanten för den unga generationen och jag avhandlar stort och smått. Nyheterna går igång: en femtonårig ensam kille i dåligt psykiskt skick ska utvisas från Sverige. Jag ser mitt barn och jag ser reaktionen. Jag känner en  upprördhet välla upp som självklart är grundat i mitt eget moderskap. Hur är det möjligt att komma fram till ett sådant beslut? Hur är det möjligt att en samhälle som vårt kan hitta argument för att ett ensamt barn i dåligt skick ska skickas någonstans överhuvudtaget? Kallas det barnperspektiv? Vi lyssnar vidare och hör en saklig och logisk argumetering varför beslut blivit som de blivit. Det låter alldeles i sin ordning. Ja, vi är med i EU, jag Italien är ett land med demokrati (även om den ser annorlunda ut än vår svenska modell).

Ja, vi har en ordning för vem och vilka som ska ta beslut i dessa besvärliga frågor. Men det stillar inte upprördheten, för bilden av en desperat 15-åring som varit på flykt sedan 13-års ålder, är inte svår att frammana. Min enda slutsats, fullt färgad av föräldraskap, är låt barnet komma till ro. Låt pojken känna sig som hemma. Det måste väl räcka nu med prövningar just för detta barn.

 

i kategorin:Barn, Göteborg, Huvudinlägg, Politik, Sociala frågor Taggar: , , , , ,