Kommentering avstängd

Att motionera eller att inte motionera

I GT 10 april skriver Liv Landell under rubriken ”Motståndaren är inte alltid tokig” en ledare där hon ondgör sig över att den politiska majoriteten i Idrotts- och föreningsnämnden röstar ner förslag från oppositionen och hänvisar till en artikel i ETC Göteborg från den 30 mars.

I artikeln menar jag bland annat att det är majoritetens mål- och inriktningsdokument som ska vara styrande för verksamheten och att det därför inte är så meningsfullt för oss att lägga motioner under året. För oppositionen är det däremot ett naturligt sätt att visa att man tar politiska initiativ i olika frågor. 

Om man vill ha en tydlig politisk styrning går det inte att ”hoppa på” en massa olika tåg under årets gång, utan det gäller att hålla fokus på det vi identifierat som mest prioriterat. Det innebär att nämndens majoritet sätter upp ett antal prioriterade områden och mål som sedan följs upp vid ett antal tillfällen under året. Det handlar dels om de områden som kommunfullmäktiges budget anger som prioriterade och dels om de mål som nämnden själv lägger till. Man kan tycka att det är ett defensivt sätt att arbeta, men min erfarenhet är att det är ett effektivt sätt att faktiskt politiskt styra verksamheten mot de resultat vi vill uppnå. Allt framgångsrikt utvecklingsarbete bygger på uthållighet och systematik, och det är så vi försöker arbeta med vår budget. Vi sätter upp mål, t.ex. att simkunnigheten ska öka, sedan tar förvaltningen ställning till hur målet ska nås och därefter följer vi upp hur det går och fattar vid behov kompletterande beslut.

Det är inte svårt att komma på massvis med goda (och mindre goda) idéer om nya aktiviteter, utan det svåra med politik är att prioritera och prioritera bort. Det ansvaret ligger hos både majoritet och minoritet, men i praktiken har vi som styr både större ansvar och större befogenheter.

I ledaren nämns ett antal olika motioner/yrkanden som vi i majoriteten röstat emot, inte som antyds för att vi anser våra politiska motståndare vara ”tokiga” utan av helt andra skäl. Ibland för att vi anser att det som krävs redan görs, ibland för att det inte ryms i den budget vi antagit, ibland för att det inte ingår i vår nämnds uppdrag och ibland för att vi har en annan politisk inställning till frågan.

Några av de förslag som nämns i artikeln vill jag förtydliga hur vi resonerat kring.

I våras, strax efter Patrik Sjöbergs uppmärksammade avslöjanden om övergrepp inom idrotten, lade oppositionen ett förslag om att Idrotts- och föreningsförvaltningen skulle arbeta kraftfullt och aktivt med frågan. Från majoriteten anser vi att detta är ett ansvar som i första hand ligger på föreningarna och som kommunen inte kan ta över, men att vi självklart ska finnas som ett stöd till föreningarna. Resultatet, efter att förslaget röstats ned i sin ursprungliga form, blev att det anordnades seminarium på temat och att en handbok togs fram för att stödja föreningar i att hantera frågor som rör övergrepp och hur det kan undvikas samt vart man kan vända sig om man misstänker att det förekommer.

De borgerliga partierna vill att nämnden skulle stimulera föreningar att driva fritidshem. Fritidshem är en pedagogisk omsorgsform som ligger under skolan som i sin tur styrs av stadsdelsnämnderna. Därför anser majoriteten inte att det är Idrotts- och föreningsnämndens sak att uppmana föreningar i denna del, utan det får i så fall SDN göra.

Att utrusta promenadstråk med träningsredskap är en god idé. Därför görs detta redan i viss utsträckning av Park- och naturförvaltningen. Skulle vi satsa på det ytterligare skulle vi få prioritera bort något annat ur budgeten.

Vi tycker nog att motiven för att avslå dessa olika förslag är både sakliga och underbyggda. Vår ambition är att nå våra prioriterade mål för staden och i den mån minoriteten lägger förslag som ligger i linje med detta och kan finansieras inom budget har vi inga problem med att också bifalla yrkanden.

Anna Johansson

i kategorin:Göteborg, Idrott, Politik Taggar: