Kommentering avstängd

Saknad och hopp

Idag är det 26 år sedan som Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm. De flesta av oss minns den natten och de följande dagarna med en tydlighet som inget annat. När de första samtalen började ringa, vilka vi var med, hur natten aldrig tog slut utan bara fortsatte in i en sorgtygd evighetslång dag.

Vi minns också dagarna därefter med tysta, långa kondoleansköer och en nästan ödesmättad stämning. Vi var ledsna, vi var förskräckta, vi frågade oss, hur kunde det hända, i Sverige?

Tiden läkte sorgen men saknaden försvann aldrig riktigt. Nya dagar kom dock, nya problem och utmaningar, nya ledarskap tog över. Sverige och svensk politik rullade vidare tills nästa iskylda händelse slog till 2003. Mordet på Anna Lindh. Återigen ställdes vi inför samma ofattbara faktum och sorgarbete. Återigen berövades socialdemokratin en av sina bästa företrädare.

I somras var det Oslo och Utöya som blev platsen för en människas hat mot en rörelse. Det ofattbara tog timmar att förstå och än längre att inse vidden av. Gårdagskvällens norska reportage om en ung kille som överlevt Utöya men som förlorade sin bror i massakern mot AUFs ungdomsläger hade en värdighet och mitt i all saknad och sorg fanns hopp och längtan. Längtan efter gemenskapen, efter kompisarna, längtan tillbaka till Utöya.

Hopp och längtan är starka drivkrafter. Det är tur att de finns. De balanserar saknaden. Eller kanske kompletterar den?

//Anneli

i kategorin:Barn, Göteborg, Politik Taggar: , , ,