Kommentering avstängd

Projekt UPP – Hur såg det ut då?

I dag skriver GP om UPP! – stadens projekt för att stödja unga arbetslösa. Det verkar som ivern att uppfylla målen och ha en så öppen verksamhet som möjligt har fått projektledningen ta till metoder att få deltagare som inte är acceptabla. Jag kan förstå att Kurt, 71, i Stockholm är förvånad över att vara rapporterad som deltagare i ett ungdomsarbetslöshetsprojekt i Göteborg. Så får det helt enkelt inte gå till.

Samtidigt kan jag på sätt och vis också förstå hur det har blivit så här. Jag hade ansvaret för arbetsmarknadsfrågor i kommunstyrelsen när vi planerade UPP! Det var på våren 2009. För första gången någonsin, tror jag, hade Arbetsförmedlingen släppt en extraprognos mellan de ordinarie, som kommer två gånger om året. Det var för att utvecklingen på arbetsmarknaden var alarmerande.

Var och varannan månad kom det nya varsel om tusentals uppsagda från fabrikerna på Hisingen. Det var krigsrubriker i tidningarna om den internationella finanskrisen. Om jag inte missminner mig var då ungefär 4 500 arbetslösa ungdomar registrerade vid Arbetsförmedlingen i Göteborg. I den nya larmprognosen som vi fick på bordet i april pekade kurvorna rakt nedåt. Antalet registrerade arbetslösa unga i Göteborg väntades fördubblas fram till årsskiftet 2009/2010.

Aldrig tidigare hade arbetsmarknaden rasat så snabbt. Det värsta var att enligt SCB:s statistik kunde man räkna med att bara ungefär hälften av de arbetslösa unga var registrerade vid Arbetsförmedlingen. Vi satt alltså med ett skräckscenario om upp emot 20 000 unga arbetslösa i Göteborg vid det kommande årsskiftet.

Vi drog på för fullt. Staden hade visserligen en hel del verksamheter i stadsdelarna för unga arbetslösa. Men det här handlade om en helt ny målgrupp. De program som fanns i stadsdelarna var upplagda för att stödja ungdomar som hade svårt att finna fotfäste på arbetsmarknaden också i goda tider. Ungdomar som ofta också hade andra problem.

Nu såg vi framför oss tusentals unga vanliga tjejer och killar gå från skolan rakt ut i ingenting – ungdomar som inte hade så mycket andra problem än just att det inte fanns några jobb. I samma veva kom en undersökning som hade följt de unga som hamnade i samma situation i början på 90-talet. Det var en skrämmande läsning.

En hel del av dem som inte hade så mycket andra problem än att det inte fanns jobb när de slutade skolan när krisen slog till hade visat sig fara så illa av det att när jobben började komma tillbaka i slutet av 90-talet så var de helt enkelt utslagna. Förtidspensioneringarna gick ner i 26-, 27-års åldrarna.

Det bara inte fick hända igen. Som sagt, vi drog på för fullt. I juni kom den ordinarie prognosen från Arbetsförmedlingen. Då såg det ännu värre ut. Experterna diskuterade om detta var en W-kris, dvs. om det branta fallet skulle följas av en kort uppgång och sedan skulle det rasa igen, eller om det skulle bli en U-kris, dvs. en ganska lång period av recession innan det ljusnade igen – eller hemska tanke om det skulle visa sig vara en L-kris…

Vi hade ett tufft budgetarbete det året därför att krisen slog mot stadens ekonomi. Vi tvingades lägga ut sparbeting och höja skatten. Vi frös alla politikerersättningar och införde lönestopp på de högst avlönade tjänstemännen i staden. Men en sak satsade vi fullt på – att stödja de unga som hamnade i arbetslöshet.

I augusti lämnade vi in ansökan till Europeiska socialfonden. Jag kommer inte ihåg de exakta beloppen men i runda tal satsade vi på tre år nära 40 miljoner kronor av stadens egna pengar och ansökte om lite mer än 20 miljoner kronor av EU-pengar.

Vi tänkte då att det här handlar om helt vanliga tjejer och killar som inte har de problem som socialtjänstens vanliga insatser riktas mot. Här krävs det nya grepp. Det ska vara lätt att komma med i projektet och det ska vara attraktivt.

Samtidigt tänkte vi att eftersom det handlar om i grunden problemfria ungdomar kan vi sätta ribban högt. Det enda område som vi inte lade sparbeting på i budgeten för 2010 var vuxenutbildningen. Där skulle vi ha gott om platser för att via UPP! lotsa in de unga arbetslösa till så att de rustar sig för att vara gångbara på arbetsmarknaden när jobben kommer tillbaka. Resultatmålen för projektet blev högt satta.

Det GP nu beskriver som ett misslyckande för UPP! handlar om att alla prognosmakarna hade fel 2009. Den katastrof för unga på arbetsmarknaden de målade upp inträffade inte.

Ungdomsarbetslösheten i Göteborg ökade något i juni 2009 när skolorna slutade, men höll sig sedan på ungefär samma nivå. Vi vågade inte blåsa faran över utan antog först att förloppet inte var så rekordsnabbt som prognoserna hade antagit. Men BNP rasade med nästan fem procent det året, vilket var dubbelt så mycket som något år under 90-tals krisen. I första skedet var det exporten som drabbades och alla experter menade att krisen i en andra våg skulle slå hårt mot den inhemska ekonomin.  

Det blev inte så. I efterhand kan vi se att det stora överskott i bytesbalansen gentemot omvärlden den nuvarande regeringen hade ärvt av den förra fungerade som en buffert. Tack vare den stötdämparen klarade Sverige ett stort ras för exporten utan att vi behövde dra ner särskilt mycket på den inhemska konsumtionen.

Man kan tycka det är lite märkligt att inga prognosmakare förutsåg detta. Vi gör inga egna prognoser i kommunen utan litar på vad Arbetsförmedlingen, Konjunkturinstitutet och SKL säger.

Trots att vi i Göteborg är mycket exportberoende och arbetslösheten totalt ökade mer här än i landet i dess helhet har ungdomsarbetslösheten under hela tiden efter finanskraschen 2008 faktiskt varit lägre hos oss än genomsnittet i riket. Antagligen är det så att framgångarna för Göteborg som besöks- och evenemangsstad har gjort att vi har en lite starkare arbetsmarknad för ungdomar här än på andra håll. Det handlar om branscher och verksamheten där det finns många jobb för unga.

Där satt de alltså på UPP! och var rustade för att ta emot en anstormning av unga arbetslösa som aldrig kom. De hade höga volym- och resultatmål och satt fast med en budget som var bestämd för tre år framåt i en överenskommelse med Europeiska socialfonden.

Efter valet 2010 hade inte jag längre rotelansvar för arbetsmarknadsfrågorna, men jag vet att de har förhandlat ner volymerna. I och med att projektet inte har blivit så stort som planerades har det heller inte gått åt så mycket pengar som var avsatta. Av de 20 miljoner kronor som fanns för 2010 användes drygt tolv. Resten gick tillbaka till staden och Europeiska socialfonden. När GP skriver att 60 miljoner kronor rullar iväg är det fel.

Projektledningen har naturligtvis känt en press att prestera och visa resultat. Det som har kommit fram i GP är, som jag skrev, naturligtvis fel och inte acceptabelt. Men vad tidningen framställer som ett misslyckande för projektet – ”att det bara bidde en tumme” – är i grunden ett resultat av att vi till all lycka inte drabbades av den katastrof för unga på arbetsmarknaden som alla prognosmakare trodde skulle komma.

Ska vi inte trots allt vara lite glada för det?

Själv ångrar jag inte att vi tog det säkra före det osäkra och gjorde en rejäl kraftsamling för att möta de hot om en kraftigt ökad ungdomsarbetslöshet som vi såg torna upp sig som en följd av den internationella finanskrisen 2008.

//Mats Arnsmar

i kategorin:Arbete, Ekonomi, Politik Taggar: , , ,

Få uppdateringar

Dela detta inlägg

Relaterad Inlägg

© 2016 Rödgrönt Göteborg. Alla rättigheter.