Kommentering avstängd

Konsumentmakt à la 2011

-Vem äger skolan, frågade den presumtiva, blivande eleven på sitt besök inför kommande skolval. Svaret hon fick skapade mer funderingar än klarhet. Skolan hade sålts två gånger sedan tillkomst. Det nuvarande utländska ägandet skulle dock inte innebära någon förändring, försäkrade skolans företrädare. Den försäkran känns en smula instabil. Varför skulle en långväga utländsk aktör köpa en svensk skola? För att höja våra tämligen mediokra PISA siffror till en högre nivå? För att inte göra något alls utan bara passivt stötta det svenska skolsystemet lite diskret i bakgrunden? något säjer mig att det kan finnas andra intressen som styr. Tex en relativt lättfångad vinst.

Om vi nu i Sverige idag ser att det är mer kunskap och kompetens som kommer att behövas i framtiden så är det konstigt att vi är beredda att lämna över det viktigaste redskapet, skolan, till osynliga aktörer någonstans långt borta. Vem har då det yttersta ansvaret för att barnen får den undervisning och den stimulerande miljö som skolan kan utgöra? Var någonstans går demonstrationerna när missnöjet bland föräldrar bubblar?

I ivern att skapa alternativ i det svenska skolsystemet har analysen över konsekvenserna lyst med sin frånvaro. Kritik mot den inslagna vägen betraktas som kritik mot allt var alternativ heter. Nyanser har knappast varit utmärkande för de senaste årens skoldebatt.

Men barn och ungdomar är inte okritiska. De om några har erfarenhet. Inga bra svar på ägande eller långsiktighet ligger med i vågskålen för vilken skola som till slut valet faller på. Ett nytt uttryck för konsumentmakt, helt klart.

//Anneli

i kategorin:Barn, Ekonomi, Skola Taggar: , , ,