Kommentering avstängd

Konsten som länk mellan Hisingen och fastlandet

Tal vid invigning av konstverket Lingaphone idag:

"Mina damer och herrar och alla ni som inte vill definiera er könsmässigt! Välkomna hit längst ut på Bananpiren! Ni som känner mig vet att jag brukar propagera för mer konst och kultur i gaturummet. Det står jag fast vid! För tydlighets skull vill jag idag också särskilt meddela att jag dessutom är mycket förtjust i mer konst i älvrummet!

Göteborgs internationella konstbiennal 2011 invigdes officiellt i september för snart två månader sedan. Detta pågående konstäventyr och de eviga frågorna som står i fokus i årets biennal går nu in i sitt slutskede i och med dagens invigning. Frågorna som ställts under biennalen är om vår samtid bara handlar om en känsla av kaos, oordning och förvirring - om ett fulländat pandemonium - eller kan vi i vår tids virrvarr se förändringar som leder oss till nya världar, möjligheter och idéer? Kanske rent av en ny stadskärna?

Vad har vi då framför oss? Bildmässigt tycker jag mig i konstverket Lingaphone av Olav Christopher Jenssen se flera saker:

Det är ett oerhört praktfullt exemplar av de vackra pappersdukar som min dotter Alva och andra barn skapar genom att vika ihop ett pappersark och klippa några bitar ur det och därefter vika upp det igen. Det är lätt att förundras över hur behagligt symmetriskt det blir.

Tanken på ett vitt papper leder också associationen till ett annat sorts vitt och oskrivet papper, ett 'carte blanche'. Lingaphones vita färg talar om för oss att framtidens blad ännu i stora delar är oskrivet eller omålat och att det är VI som lever här just nu som håller i pennan eller penseln. På flera sätt är den geografiska plats vi står på idag ett carte blanche... något nytt är på gång.

Denna skapelse liknar i samma ögonblick en kolossal men skör snöflinga som i kaos och helt oordnat fallit ner i novembervädret. Fallit ner mot den plats på jorden som vi kallar vårt hem, vårt Göteborg. Och som en avslutning på sin makalösa färd mot jordytan så har flingan stannat på högkant och visar för en stund upp sin unika form för åskådare på båda sidor om älven. Formen på snöflingan är densamma från båda sidor om Göta älv, en symbolisk sammanlänkning av de båda älvstränderna.

Vi står just nu, 2011, mitt i startgroparna och precis MITT I det geografiska CENTRUM för det som ska bli det nya centrala Göteborg. Det område som inkluderar Masthuggskajen och Lindholmen i väster till Ringön och Gullbergsvass i öster. Snöflingan har landat precis mitt i centrala älvsstadsprojektet där den står lika synlig och i samma gestalt från Hisingssidan som från fastlandssidan. En symbol för konsten och kulturen blir det första som kommer på plats för detta massiva stadsutvecklingsprojekt vi just nu planerar. Denna skulptur utgör en länk, en konstens bro, mellan de båda älvstränderna.

Avslutningsvis tyckte jag mig igår se, när jag cyklade över Göta Älvbron och tittade på Lingaphone från sidan, att verket såg ut som ett vitt stort ägg. Ett maxat jätte-kinderägg! Nu när vi fått detta ägg i vårt kommunala bo så vet vi att något nytt kommer att frambringas. Alla har drabbats av reklamdevisen... kanske är det tre överraskningar i ett? Jag hoppas att Lingaphone under de kommande åren i så fall kommer att omges av en ny stadskärna där de tre överraskningarna blir:
* platser för spontana kulturyttringar
* stadsnära odling mellan de varierade bostadshusen
* många mellanmänskliga möten mellan göteborgare av alla slag och varianter.

Välkommen på plats Lingaphone!"

i kategorin:Kultur Taggar: , , ,